Läslistan

"Torgny Segerstedt"
Kenne Fant

"Det är märkligt hur många människor, som får tunghäfta när något allvarligt står på spel. Många som man tycker på grund av sin ställning borde vara pliktiga att säga det rätta och myndiga ordet tiga eller börja tala om väder och vind." Torgny Segerstedts brännande ord i Göteborgs Handels- och sjöfartstidning har inte åldrats en dag sedan de publicerades efter Hitlers maktövertagande 1934.

Med liv och lust tog jag mig an Kenne Fants 375 biografiska sidor över denne store tidningsman, såväl älskad som fruktad av sin samtid, i dag framlyft som en förebild både för sin stilistiska förmåga och för sin oförtrutna och oeftergivliga kamp mot nazismen.
Men lusten slocknade snabbt. Kenne Fants torftiga språk står i skarp kontrast till hettan i Segerstedtcitaten, och författaren lyckas inte med biografins viktigaste uppgift: att ge liv åt den människa som skildras.

Boken saknar varje tillstymmelse till struktur och man tvivlar på att förlaget ens har låtit en redaktör gå igenom manus; avsnittsrubrikerna känns taffliga som i en gymnasietidning. Den tragikomiska höjdpunkten inträffar när författaren ger sig in på amatörpsykologins område för att förklara Torgny Segerstedts hätska angrepp på sina meningsmotståndare - kanske var det så att gubben hade ont i huvudet?

Man tar sig för pannan. Torgny Segerstedt var och är en man som väcker intresse. Den bok som bär hans namn som titel gör det inte.
HT

"Min far hade en dröm"
Barack Obama

Barack Obamas "Min far hade en dröm" är en intressant bok för den som är intresserad av presidentkandidatens tankar innan han blev presidentkandidat. Boken behandlar Obamas uppväxt på Hawaii och i Indonesien, men också studenttiden och arbetet som organisatör i Chicagos utanförskapsområden. Han skildrar även en resa till sin pappas släkt i Kenya, och det sökande efter identitet resan innebar.

Boken är en spännande berättelse om identitetssökande och väg mot vuxenvärlden, men den ger ingen djupare insikt i hans politiska uppfattningar. Överhuvudtaget kan den politiskt intresserade uppleva en brist på analys och fördjupning i boken. Obama skriver mycket om utanförskap, men lite om orsaker och möjliga lösningar.
IT

"Så sänkte jag Sovjetunionen"
Jan Kallberg

Förre påven och Ronald Reagan brukar vanligen anges som personer som bidrog till att Sovjetunionen föll. De hade dock inte klarat det om det inte var för insikterna hos en ung Jan Kallberg, svensk numera krönikör och författare.

Iallafall om man får tro Kallberg själv. I hans senaste bok, "Så sänkte jag Sovjetunionen", tar Kallberg med en på en hisnande resa genom 1900-talshistorien. Läsaren får följa Kallbergs vistelse i Polen under 1980-talet, den amerikanske kapitalisten Justin T. Nockelbergh, IV, släkten Weirdowitzs förflyttning från östeuropa till USA via två världskrig och sammanvecklingar som stundtals gör historien lik en Monthy Python-film.

Blandat med historiska bilder, citat och anekdoter blir berättelsen till ett underhållsamt jytter, där det ibland kan vara svårt att hålla reda på svängarna och vad som är nutid och dåtid, men vars lättsamma språk och humoristiska ton gör läsupplevelsen trivsam och ramar in Kallbergs budskap väl - att fria samhällen tenderar att suga avsevärt mycket mindre än ofria dito.
PK

"Reclaim the Science!"
Sharon Rider & Anders Jörnesten (red)
"Den fria akademin"
Nils Karlson (red)

Statsvetaren Bo Rothstein – svensk akademis retsticka nummer ett – gjorde häromåret ett medieutspel, där han beskyllde svensk humanistisk forskning för att vara provinsiell och utan internationell relevans. Det verkar ha tagit skruv. ”Reclaim the Science!” är en antologi med texter av framstående forskare i humaniora och samhällsvetenskap vid Uppsala universitet.

Ämnet är just humaniorans kris, och vi kan redan av bokens titel konstatera att Rothstein verkar ha en poäng. Missnöjet med att befinna sig i naturvetenskapernas skugga, med allt vad det innebär i form av minskade resurser och krav på anpassning till naturvetarnas metoder, är påtagligt. Flera författare menar att det är nya politiska trender som skadar deras verksamhet: ekonomistyrning, med dess fokus på kvantifierbara mått (antal publicerade artiklar, antal citeringar i internationella tidskrifter med mera), tränger undan de kvalitetsbedömningar som tidigare skedde internt inom akademin, vetenskapsmän emellan.
 
Andra texter tar upp problemet med de ökande kraven på att forskningsresultaten ska ha en – gärna omedelbar – tillämpning. De flaggar istället för idén om den fria grundforskningen, som drivs framåt av nyfikenhet och akademins egen uppfattning om vilka områden som är intressantast att undersöka härnäst. Endast så kan de största genombrotten, och senare de viktigaste tillämpningarna, bli verklighet. I kontrast till detta står ett intressant inlägg om den svenska humanvetenskapens interna kultur – är det verkligen alltid så högt i tak? Hur fri står en ung doktorand i förhållande till sin professor, och brukar kritiskt tänkande och ifrågasättande uppmuntras?

Betydligt fler tankeställare erbjuder ”Den fria akademin”, en annan samling texter författade av flera namnkunniga akademiker och opinionsbildare. Även här ifrågasätter man den ökande utifrånstyrningen av akademin, en utveckling som anses hämma forskarnas kreativitet. Men kritiken är mer konkret än i ”Reclaim the Science!”, och mer konstruktiv. En författare diskuterar kring för- och nackdelar med att införa avgifter för högre utbildning. Ett annat kapitel handlar om de olika mekanismer med vilka politiken kan infiltrera vetenskapen och urvattna dess integritet, med konkreta exempel på hur detta skett i Sverige (tänk Eva Lundgren och Masoud Kamali, tänk politiserade högskolestyrelser). Lika intressant är resonemanget kring den snabba utbyggnaden av universitetsvärlden – hur har den påverkat akademin?

När den högre utbildningen bitvis håller gymnasiestandard, samtidigt som delar av arbetslivet håller en mycket hög intellektuell och kreativ nivå, är det kanske inte så konstigt att elfenbenstornet börjar förlora sin särställning som bastion för nytänkande. I grunden handlar mycket av båda böckerna om ett välkänt problem inom liberal ideologi: sammanblandningen av negativ och positiv frihet. Akademin är i sitt kunskapssökande hyfsat fri från yttre tvång. Men vad många forskare önskar är frihet att syssla med vad de vill. Med andra ord: man vill ha mer resurser utan åtföljande krav. Ibland motiveras det med att kreativiteten – och därmed samhällsnyttan, på sikt – skulle öka. Ibland är motiveringen att sökandet efter kunskap är en mänsklig rättighet. En gammal diskussion, som jag inte tänker beröra närmare. Den som intresserar sig för problematisering och olika perspektiv på forskning bör läsa ”Den fria akademin”. När det är gjort lär knappast ”Reclaim the Science!” tillföra mycket av intresse.
PG