Grönt i Kalle Anka-valet
av Ida Thulin, redaktör Liberal Debatt

Alla som har arbetat på ledarsida vet det. Alla ledare blir inte bäst. En del blir ganska erbarmliga faktiskt. Vissa ämnen måste avhandlas i vissa lägen eller med jämna mellanrum. Budgeten. Den nya myndigheten. Det där stora utspelet. Tidningens hjärtefråga, den där frågan där tidningslinjen är heligare än heligast. Om ledarskrivande generellt består av lika delar hantverk och konst är just de där ledarna snarast 100 procent av det förstnämnda.
Men poängen är att de blir skrivna. Väck valfri liberal ledarskribent mitt i natten och be henne skriva 2500 tecken om Systembolaget. Inga problem. Ämnena sitter i ryggraden. Liberal kompass kallar somliga det. Floskellagret, skulle den mer raljante förmodligen säga.
 
För just liberaler är EU ett av de där ämnena. Fredstanken, kol- och stålunionen, man krigar inte med dem man handlar med, möjlighet att studera och arbeta i andra länder, att resa, att samarbeta, att bygga den Europeiska demokratin på stabil grund och att sprida den österut.
Men jag ids inte. Kanske var youtubeklippet med Margot Wallström (youtube.com, sök på Margot Wallström) det som slutligen slog spiken i kistan för mig. Jag har aldrig varit överdrivet engagerad i EU-frågan, men jag har ändå varit allmänt positiv.

Sedan kom Irland och Ipred och samma gamla kandidater och slagord och det eviga påståendet att Sverige inte har lagt folkomröstningen om medlemskap bakom sig. Det är klart vi har. Därmed inte sagt att vi inte skulle vilja rösta igen – eftersom EU är på väg att bli något helt annat än det vi röstade om.
Vi och vi förresten, jag röstade inte alls. Föräldragenerationen lade EU i ett mjukt paket under julgranen. Jag öppnade paketet och insåg med tiden att innehållet både kliar och sticks. Nu är tiotusenkronorsfrågan om jag överhuvudtaget ska gå till vallokalen, eller om jag likt Bråkmakargatans Lotta ska revoltera och klippa sönder min röstsedel.
Om du inte röstar är du inget hot, sjöng Ung Vänster Örnsköldsvik för några år sedan. Då gällde det euron, nu tänker jag väl snarare på ett visst populistiskt parti med riksdagsambitioner 2010. EU-valet blir eldprovet. Kommer de in i parlamentet i sommar kommer de kunna åka bananskal till riksdagen ett år senare.

Kan jag lägga min röst på ett parti för att sänka ett annat partis andel av rösterna? Det känns inte helt comme il faut. Ungdomsförbundstaktiserande på Europanivå. En smula osmakligt faktiskt. Jag vill att den jag röstar på ska ha förtjänat min röst. I dagsläget finns det tre namn jag kan tänka mig. I skrivandets stund toppar grönliberala Zaida Catalán förtroendebarometern. Det säger en hel del om Kalle Anka-faktorn i valet, att jag och Pelle Gahrton sannolikt går och röstar på samma parti.